Fussing and fighting
”They don´t want to see us unite: All they want to do is keep on fussing and fighting.” Så här inleds låten Top Rankin´ av Bob Marley. Den handlar om ett klassiskt problem för människor som befinner sig i underläge. Vi människor har en tendens att börja bråka i de situationer när vi som allra mest skulle behöva samarbeta. Bob Marley sjöng om de svartas kamp mot förtryck, en kamp som ofta innehållit interna strider. Sådana konflikter gynnar den egentliga motparten och försvårar förändringsarbetet.
Just där kanske alltför många av oss som intresserar oss för den urbana utvecklingen i Stockholm har hamnat. I ett onödigt bråk som mest av allt bromsar en utveckling mot effektivare och modernare transporter. Jag tänker på ”bråket” kring BRT och spårvagn. Urbanisma gillar spårvagn betydligt bättre än buss. Det finns goda skäl att bygga mer spårväg i Stockholm och vi kommer att fortsätta att påtala fördelarna. Men det betyder inte att bussar inte behövs. Vi välkomnar en utbyggd kollektivtrafik i stort. Det vi säger är att man ska bygga det som är bäst. Då blir det ofta buss och ibland blir det spårväg.
Tänk om även bussälskarna kunde se helheten och arbeta för ett bättre transportsystem i stort istället för att med näbbar och klor försöka stoppa spårvägsutbyggnad. Även forskare som säger sig vara för en utbyggd kollektivtrafik verkar ha satt sig för att i första hand motarbeta spårväg.
Påtala gärna det förträffliga med buss men varför förvränga fakta och göra snedvridna jämförelser med spårvagn. Spårväg är och kommer att fortsätta att vara ett fantastiskt bra alternativ på ett antal utvalda linjer i Stockholm. Låt det vara så och framför istället bussens stora fördelar i jämförelse med privatbilism. Bussen som transportmedel är på intet sätt hotat av spårvagn. De kompletterar varandra och kommer att fortsätta att göra så.
Genom att samarbeta och visa på fördelarna med kollektivtrafik i största allmänhet kan alla vi som strävar mot ett mer urbant Stockholm nå resultat. Stop fussing and fighting, and unite!
Politisk kraft
Urbanisma är tillbaka efter en välbehövlig semester. Under sommaren har vi besökt flera städer i Europa. De flesta har kommit längre i fråga om moderna transporter än Stockholm. Framför allt blir man imponerad av den beslutsamheten med vilken man på många håll genomför förbättringar av staden. Ett lysande exempel är lånecyklarna i Paris. Staden har vågat satsa ordentligt på ett system av lånecyklar och ställen med cyklar finns i varje gathörn känns det som. Resultatet av utbyggnaden är uppenbar för alla som rör sig i denna världsmetropol. Cyklarna används flitigt av Parisarna och syns överallt. Det visar vad tillgång på lånecyklar betyder för resenärerna, precis som turtätheten är viktig för den som åker tunnelbana, spårvagn eller buss.
Som stockholmare och cykelförespråkare blir man minst sagt avundsjuk på Parisarna som uppenbarligen har välsignats med politiker med lite kraft. Ska man göra någonting så ska man göra det bra. Våga göra det bra. I Stockholm motarbetar kommunen en utbyggnad av lånecyklarna i stället för att satsa. Det gör att man motarbetar cyklismen, trots att alla är eniga om att ökad cyklism ger staden stora fördelar. Det är märkligt och vansinnigt omodernt. Utan att hemfalla åt simpelt politikerförakt är det befogat att ifrågasätta politikernas vilja att skapa en bra stad. Vägen ligger öppen för en kraftig ökning av cyklismen. Åk till Paris kära politiker, och låt er inspireras!
Infrastruktur eller snask?
Amsterdam valdes nyligen till världens bästa cykelstad. http://www.virgin-vacations.com/11-most-bike-friendly-cities.aspx
Förstaplatsen är välförtjänt även om det finns flera andra städer som också kunde ha fått utmärkelsen. Amsterdam har sedan länge insett fördelarna med cykeltrafik och också satsat på bra infrastruktur. En av de tyngsta symbolerna för detta är parkeringshuset vid centralstationen.
Dryg 4000 personer kan samtidigt ha sin cykel parkerad i huset som har en yta på 3500 kvadratmeter, vilket motsvarar ett måttligt stort parkeringsgarage för bilar. Kapaciteten är dock långt mycket större än motsvarande byggnader för bilar. Som jämförelse kan nämnas parkeringsgaraget vid Gallerian som är ett av Stockholms största och har 1241 platser, eller Arlanda som har 16000 parkeringsplatser för bilar på en yta av 400 000 kvadratmeter. Fyra parkeringshus för cyklar av samma storlek som det i Amsterdam erbjuder alltså lika många människor parkering som hela Arlanda flygplats gör!
Talande är också den stora flagga som staden hängde upp på parkeringshusets sida. Amsterdam älskar cyklar. Något liknande kan Stockholms Stad tyvärr inte hänga upp med trovärdighet. Stockholm skär i budgeten för cykel och i stället för att ge stockholmarna ordentliga cykelbanor och bra parkering delar staden ut godis till cyklisterna och tackar dem för att de trots allt cyklar. Så agerar inte en stad som tar sina invånare på allvar. Men så får Stockholm inte heller några utmärkelser som cykelstad.
Behovet av satsningar på cykel är stort och stockholmarna har redan visat att de vill cykla. Det har Stockholms Stad någonstans också insett eftersom de bemödar sig om att dela ut godis och tacka cyklisterna. Nu gäller det att visa en reell vilja att också leverera något mer än snask. Annars riskerar Stockholm att hamna ännu längre ner på listan över bra cykelstäder, i takt med att andra städer bygger ut.
En bild säger mer ...
En enkel bild kan säga ganska mycket om hur en stad prioriterar. Här är en bild från Vartoftagatan på Södermalm. Någon har fått för sig att bilarna just vid slutet av gatan behöver lite mera svängrum varefter man helt enkelt har skurit av en del av cykelbanan. Den här typen av, tja vad ska man kalla det, diskriminering är vanligt förekommande i Stockholm.
Vi är så vana vid detta att vi inte ens lägger märke till det. Det tas för givet att bilismen alltid ska prioriteras, trots att stockholmarna cyklar och går som aldrig förr. Det skulle aldrig accepteras att en bilväg stängdes av för renoveringen av en husfasad eller att snöhögar blockerade vägbanan för underlätta för fogängare att ta sig fram på trottoaren. Ju mer man tänker på hur vi prioriterar desto fler exempel upptäcker man.
Men trots att de hundrafemtio tusen som tar cykeln varje dag i Stockholm är de kanske mest förfördelade, så väljer fler och fler ändå att cykla. Det inger hopp om förbättring. De partier som fortsätter att nonchalera en växande skara cyklister i sin egen stad kommer att uppfattas som alltmer omoderna och fientliga.
Det blir intressant att se vilket parti som först inser möjligheten att vinna väljare genom att satsa stort i dessa frågor.
Den ensamma modern i staden, finns hon?
Valet är över och många stockholmare drog en halv lättnadens suck i natt när resultatet blev klart. Sverigedemokraterna kom in i Riksdagen men stockholmarna sade nej och det blir inga sverigedemokrater i Kommunfullmäktige i Stockholms kommun.
För en urbanist var frånvaron av staden och stadsbon påtaglig i valdebatten. Den ensamstående mamman i Norrland däremot är ett begrepp inom politiken. Hon förs alltid fram som ett offer, oftast när det gäller bensinskatten. Bilden av denna ensamma mamma som sitter i en gammal Volvo med tre gråtande ungar i utslitna allvädersstövlar, har präntats in på näthinnan hos väljarna. Det är oftast en skara äldre bilburna män som hastigt rycker ut för att försvara detta norrländska offer när bensinskatten ska höjas med några ören.
Stadsbon har dock ingen motsvarande arketyp i debatten. Varför inte prata om den ensamma mamman söder om Stockholm som inte har någon bil men jobbar i Kista? Är det rimligt att hon ska stå som en packad sill två timmar om dagen i överfulla bussar och tåg för att komma till och från jobbet? Är det rimligt att trängseln på bussar och tåg i stan tvingar pensionären från Rinkeby att stå i en halvtimme på en krängande buss för att det inte finns sittplats åt ens hälften av resenärerna? Är det rimligt att småbarnsföräldrar ska riskera livet i trafiken varje dag för att felparkerade bilar tvingar ut dem från cykelbanan och in i bilisternas körfält under rusning? Varför förs aldrig sådana exempel fram med darrande röst av den engagerande politikern?
Vi måste bort från nidbilden av stockholmaren som en svärande stressad farbror på Essingeleden, vars enda önskan är en motorväg runt staden. Den typiske stockholmaren behöver ett smidigt transportsystem och kollektivtrafik och cykel är effektivast. Det går aldrig att komma ifrån.
Urbanisma kommer under den kommande mandatperioden att föra fram stockholmarens behov utbyggd kollektivtrafik och fler cykelbanor. Vi ser fram emot de kommande fyra åren och kommer att stå upp för den ensamstående mamman i söder och den stapplande pensionären i norr, och för alla andra som vill kunna resa modernt och bekvämt i sin egen stad.
Utglesningens paradox
Utglesning innebär att människor som bor och verkar i en stad breder ut sig allt mer. Fenomenet började i London under 1800-talet när medelklassen växte och blev mer inflytelserik. Familjen blev viktig och man började dra en skarp skiljelinje mellan det privata och det offentliga. Kärnfamiljen idealiserades och det egna hemmet blev något att avgränsa gentemot omvärlden. Rika köpmän började köpa ”Weekend houses” dit man åkte med sin familj för att vila upp sig under veckosluten. Man sökte sig bort ifrån trafik, smuts och buller och till något mera vilsamt. Så småningom började kvinnor och barn stanna kvar även under veckorna medan männen pendlade in till London för att arbeta. Därmed var villaförorten uppfunnen. Denna rörelse ut från staden är det första tecknet på utglesning.
I Stockholm hände samma sak i slutet av 1800-talet när borgerskapet började flytta ut till Saltsjöbaden. Människor med pengar ville bort från Stockholms innerstad och flyttade ut på landet, men fortfarande på pendlingsavstånd in till stan. Vad är det vi vill åt när vi flyttar ut från stan och till en förort?
Nu liksom på 1800-talet finns det en önskan att komma bort ifrån smuts, buller och trängsel och istället komma närmare naturen, slippa trafik och otrygghet. Men varför flyttar då människor inte ut på den verkliga landsbygden? Svaret är enkelt: Stockholmarna vill bo i stan. Det mångfasetterade utbudet i staden drar till sig människor från mindre orter, människor som söker en stad att leva, arbeta och roa sig i. Och stockholmarna älskar sin stad och vill bo kvar.
Men i stället för en tät blandstad har vi en till stor del monofunktionell stad med stort bilberoende. Den glesa har genom sina stora avstånd skapat ökad trafik, buller och otrygget. Sökandet efter lugnet har fått motsatt effekt. Detta är utglesningens paradox. Vi skapar det vi ville undvika. Men vad är då lösningen?
Om vi nu vill bort ifrån buller, smuts, trängsel och otrygghet, så bör vi också planera staden därefter. Det är inte farligare att släppa ut barnen på gatan i stan än i en förort, så länge inte biltrafiken tillåts dominera gatulivet. Försvinner bilarna får vi också mer plats när vi vistas utomhus. En utbyggd kollektivtrafik ger säkra och smidiga transporter och lättillgängliga stadsparker ger oss möjlighet att uppleva naturen. Stockholmarna lever mer än gärna ett modernt urbant liv, det har vi sett på både Stora Nygatan och Götgatsbacken där bilismen har försvunnit. Människor dras till dessa platser och affärerna lever upp. Och varför då? Jo, här finns varken trafik, buller eller otrygghet. Bara det underbara stadsliv vi alla vill ha.
NK-expressen
När det moderata landstingsrådet Christer G. Wennerholm presenterade förslaget om att förlänga Djurgårdslinjen till Sergelstorg blev han hånad av socialdemokraternas Lars Dahlberg. Dahlberg kallade bygget för NK-expressen och menade att den enda nyttan med projektet var att överklassen skulle få en bekvämare resa till NK för att göra sina dagliga inköp.
Sedan dess har kritiken mot projektet varit stor och både Socialdemokraterna och Stockholms Handelskammare har i dramatiska ordalag beskrivit det kaos som Hamngatan kommer att drabbas av när bygget står klart. Christer G. Wennerholm däremot har stått på sig och försvarat projektet. Det var länge sedan en politiker på ett så helhjärtat och personligt sätt engagerat sig i en sakfråga.
Så var det då i förra veckan dags för invigning av den nya spårvagnslinjen och både Sten Nordin och Christer G. Wennerholm var på plats för att fira. Under stor pompa och ståt avtäcktes vagnarna och fotografer från Stureplan.se var där och dokumenterade galapremiären.
I det ögonblicket slog det mig hur historisk och märkvärdig denna händelse var. Det kändes som om man dragit tillbaka tiden 60 år och visade bilder från tunnelbanans invigning där Gustav VI Adolf klippte det blågula bandet.
Kanske var det verkligen sant det Lars Dahlberg hade sagt? Kanske var detta ett startskott för överklassens återerövring av det kollektiva färdmedlet? För vem vill stå och trängas på buss 47 när man har brottom till NK för att göra sina dagliga inköp?
Välkommen till Urbanisma!
Någonting har hänt i Stockholm. Storstaden som aldrig har varit självsäker nog att skaffa sig en egen identitet har börjat få en alldeles egen puls. I stället för att bara ängsligt snegla på ”de riktiga storstäderna” som London, Barcelona och Köpenhamn har staden börjat vända blicken mot sig själv och tycks gilla vad den ser. Männen med portfölj som flyttar pengar runt Kungsträdgården kommer till jobbet på cykel, Götgatsbacken på söndagarna är en enda lång modevisning för söderfolket och allt fler krogar hittar rätt. Mina damer och herrar: Stockholm håller på att bli urbant!
Men medan stadens befolkning trampar fram längs gator och torg, sitter politikerna fast i en bilkö. Den moderna staden kräver en modern stadsplanering, som fokuserar på effektiva transporter och smart markanvändning. Ett urbant liv kräver helt enkelt en tät stad med bra kollektivtrafik, cykelvägar och gågator. Det är hög tid för politikerna att hoppa på tåget och släppa den förlegade 60-talsromantiken kring bilstaden. Kunskapen om vad en livskraftig stad behöver finns, men kommer inte fram i debatten och når uppenbarligen inte fram till politikerna. Därför finns nu Urbanisma.
Vi samlar information om modern stadsplanering och presenterar den i rapporter, filmer och statistik. Vi finns för politiker, tjänstemän och en intresserad allmänhet och är politiskt helt obundna.
Just nu finns vi på plats i Visby under Almedalsveckan och kommer att blogga om vad som händer på seminarier och i möten med Stockholms beslutsfattare. Följ vår rapportering från Visby och fortsätt att följa oss på nätet även framöver, för det är mycket på gång i Stockholm.
Än en gång, välkommen till Urbanisma!