Så här i valtider är det stor dragkamp om röster och löften. I den bästa av världar skulle man vilja ha mer av allt, men i realiteten vet alla att man måste prioritera.

Ett av de stora löftena som alliansen har gett Stockholmarna är löftet om att lösa vardagens transportproblem. Problemet tar sig uttryck i långa köer, försenade tåg och bortkastad tid. Tid som Stockholmarna skulle kunna använda till annat.

Det är självklart att ingen mår bra av att sitta fast i en varm bil på Essingeleden när trafiken knappt rör sig. Tusentals timmar om året förslösas och samhällsekonomiskt är det ett stort problem att arbetstid går om intet. Även tillväxten hämmas om inte transporter av varor, tjänster och människor fungerar.

Alla är överens om att detta är ett problem och alla är överens om att det krävs politisk handlingskraft för att göra något åt det. 

Frågan är då hur denna lösning ser ut? Under bilismens tidiga år var man övertygad om att fler vägar till slut löser trafikproblemen. Trafik i rörelse släpper ut mindre avgaser än bilar i kö och köerna hindrar framkomligheten. Givet detta antagande borde det mest rationella vara att bygga ut väg- och motorvägsnätet. Problemet är att denna strategi visat sig vara ineffektiv och dyr. Fler vägar leder till större mängd bilresor och slutligen ännu längre köer.

Problemen med trängsel är inget unikt för Stockholm. Vi delar det men många andra länder. För att belysa denna fråga gjorde SVTs Korrespondenterna en resa till Indien, Polen och Belgien för att se hur det ser ut där.

http://svtplay.se/v/2095494/korrespondenterna/del_3_av_5?cb,a1364145,1,f...