I Dagens Nyheter kan man idag läsa att cyklister är den enda grupp trafikanter som har en ökning av antalet allvarliga olyckor. Artikeln är inte särskilt djupgående och det står till exempel inte huruvida olyckorna ökar i relation till resandet, bara i absoluta tal. Det intressanta med artikeln är kanske inte innehållet utan vad skribenten och de flesta läsare tar för givet: Att dödsolyckor och olyckor med allvarliga skador som följd sker när en cyklist krockar med en bil. Det är förmodligen helt sant. Vidare diskuteras vad det kan bero på att fler skadas och beteendet hos cyklisterna anges som trolig orsak, utan att man vet.

Precis så här ser ofta dessa diskussioner ut. Man pratar om hur den typiske cyklisten eller bilisten beter sig, och beroende på vem man är och vilket färdmedel man väljer så ser man olika på saken. Men till skillnad från andra typer av ”konflikter” mellan grupper av människor så tillhör den genomsnittliga stockholmaren inte bara en grupp utan allihop. De allra flesta åker kollektivt ibland, promenerar ibland, åker bil ibland och alltfler väljer också att cykla. Människor vill i allmänhet varandra väl i trafiken och i de flesta situationer visar både bilister och cyklister hänsyn. Det kommer dock alltid att finnas ett mindre antal hänsynslösa bilister, cyklister och fotgängare. Dessutom kan alla göra fel, vara trötta eller ha otur. Och då kan en olycka inträffa. Det intressanta är då inte personerna utan transportmedlen. Det räcker med en hänsynslös person eller ett misstag, oavsett om det är en bilist eller cyklist eller fotgängare, för att en olycka ska ske. Gemensamt för olyckorna med allvarlig utgång är dock att det är en bil inblandad. Oavsett vem som felar, så är det en bil med i olyckan. Det kommer alltid att vara antingen bilistens fel, cyklistens fel, någon annans fel, otur eller vad som helst. Men det kommer alltid att vara en bil inblandad ( i alla fall i en förkrossande majoritet av fallen).

Diskussionen borde därför inte handla om vem som gör fel eftersom de allra flesta växlar mellan de olika rollerna och i grunden vill varandra väl i trafiken. Diskussionen borde istället handla om två saker.

För det första en diskussion kring trafikslagen i sig, istället för trafikantens epitet. Vill man minska antalet olyckor med allvarlig utgång så ska man satsa på de trafikslag som inte genererar så mycket allvarliga olyckor. Nämligen alla utom bilen.

För det andra ska man diskutera lösningar. Hur ska man bäst underlätta för stockholmaren i trafiken? Det är inte lätt för bilister att förstå var cyklisterna ska ta vägen när cykelbanorna plötsligt upphör. Det är inte lätt för gångtrafikanter att veta att den kan komma en cyklist i hög hastighet snett bakifrån när cykelbanorna inte är ordentligt utmärkta. Och det är inte lätt för cyklisterna att veta var man ska ta vägen när cykelbanorna inte räcker till, när bilar står parkerade i körfältet och cykelbanorna bara försvinner i en korsning. Alla stockholmare, oavsett om vi för tillfället åker bil, cyklar eller promenerar behöver bättre, större och tydligare utmärkta cykelbanor. Det ger dubbel effekt. Fler kan cykla istället för att åka bil och samspelet mellan bilister, fotgängare och cyklister blir bättre. Stockholmarna gör sitt bästa, nu vill vi ha stöd av våra politiker och trafikplanerare.